Lovisa stad - en kort historik

När den svenska stormaktstiden led mot sitt slut i början av 1700-talet i och med det stora nordiska kriget, vilket i början gick bra för den svenska hären. När Karl XI dog 1697, samma år som slottet Tre kronor i Stockholm brann var många benägna att tro att dessa var tecken på sämre tider. Som ny kung kröntes Karl XII, egentligen krönte han sig själv, inte ärkebiskopen - enligt den unga Karl kom inte makten från kyrkan utan från Gud.

Då fadern Karl XI dog och Kar XII, som enligt många var en skygg och svag ung man, planerade Danmark, Polen och Ryssland att gemensamt attackera Sverige, de ansåg att de inte ensamma kunde göra det, men i samspel skulle Sverige vara ett lätt byte. Dock kom det inte att gå som planerat då de tre länderna inte kunde koordinera attackerna att ske samtidigt. Detta gav Karl XII en möjlighet att slå var och en av motståndarna i tur och ordning.

Först fick Danmark smaka på de svenska svärdet, sedan var det Polens tur. Dessa två länder kapitulerade gav snabbt upp, men Ryssland blev en aning svårare motståndare. Även mot Ryssland gick kriget bra i början, med stora segrar. Men så småningom började det gå sämre för svenskarna, som alla vet blev katastrofen vid Poltava det stora nederlaget, men en av orsakerna till detta nederlag kan hittas i slaget vid Lesna/Lesnaja året innan. Året efter slaget vid Poltava, 1710 intog ryssarna Viborg, och slutligen 1713 kunde de ockupera hela Finland. Denna ockupationstid som varade från 1713 till freden 1721 kallas för "stora ofreden".

Freden i Nystad 30.8.1721 medförde att gränsen mellan Sverige och Ryssland flyttades så att Viborg blev på den ryska sidan. 10 år senare påbörjades ett revanchkrig, då Sverige förklarade krig 1741 mot Ryssland, detta krig kalla "hattarnas ryska krig", men även detta krig kom att gå dåligt för Sverige och än en gång blev Finland ockuperat av Ryssland. Denna ockupationstid, 1742-1743, kallas "lilla ofreden". Ny fred slöts 7.8.1743 i Åbo, och då kom gränsen att flyttas ytterligare västerut, till Kymmene älvs mest västliga förgrening i Abborfors.

Den nya gränsen krävde någonsorts fortifikation, och olika alternativ togs fram, som t.ex. Borgå stad, den gamla marknadsplatsen i Abborfors och slutligen alternativet som segrade: att skapa en ny befäst stad på ett område man hade funnit lämpligt ca 15 km väster om gränsen.

Detta område fanns på det gamla rusthållet Degerbys marker i Pernå socken. Och därmed fick den nya staden som grundades 1745 sitt första namn, Degerby. För att befästa staden gjordes ingående planer, men endast en del av byggena påbörjades. Som fortifikation mot fiender över vattenled byggdes Svartholms befästning, och vid stadens östgräns påbörjades två bastioner, Ungern och Rosen.

Staden Degerby, var en av rikets viktigaste städer då den skulle fungera som lås mot Ryssland. Därför fick staden också stapelrättigheter och kunde yrka handel med utlandet. Som första borgmästare i Degerby valdes Jacob Forsell, som redan tidigare varit rådman och borgare i Veckelax (Fredrikshamn).

Staden besöktes ett par gånger av kungen, men ingen drottning har varit i staden, även om stadens namn 1752 ändrades till Lovisa, efter drottning Lovisa Ulrika. Lovisa Ulrika kom inte till staden som sitt namn efter henne, utan man skickade en tavla av drottningen från Stockholm.

Redan från början var hamnen och seglationerna viktiga för den nya staden, och flera fartyg fanns i borgrnas ägo. Detta var en faktor som bidrog till ett välstånd i staden, och som landsbydgen i nejden också fick nytta av genom att bönderna sålde sina varor till handelsmän i staden.

Med dagens mått mätt skulle man väl kunna kalla staden under denna tid mera för en stockstugeby än stad. Och detta faktum framträdde dystert 1855 då en brand uppstod i staden som lade största delen av staden i aska. Efter branden tog det flera år för man började bygga upp staden igen, däremellan uppfördes endast tillfälliga byggnader. På 1860-talet när den nya stadsplanen var klar började man bygga de stenhus runt torget som finns här än idag. Också en ny kyrka skulle uppföras enligt ritningar av arkitekt Georg Theodor Policron Chiewitz, och med omändringar av Julius Basilier för att få bygget att bli billigare, i nygotisk stil. Kyrkan byggdes i röd tegelsten och blev färdig 1865.

I och med den Ryska tiden från 1809 blev Lovisa betydelse mindre, eftersom man inte mera var en gränsstad. Men en ny blomstringstid skulle komma efter branden, då man ca 1865 startade Vattenkuranstalten, som då var där Generalshagens skola nu befinner sig. Radon källorna i Lovisa var säkert kända redan länge före denna tid, men nu kom det i modet att de förmögnare reste till olika hälsoanstalter för att pigga upp sig. Och det Radonhaltiga vattnet i Lovisa hade en positiv effekt på många olika ledsjukdomar. Vattenkuranstalten påbörjade en epok med rika ryska gäster i staden. Verksamheten fortsatte även efter frihetskriget, men då var det främst lokala personer som tog in på anstalten och verksamheten upphörde sedan helt på 1930-talet.

Rådhuset som också byggdes efter branden, 1862, var ritat av G. T. P. Chiewitz. I rådhuset ordnades också fester för de förnämare i staden, men ganska snart märkte man att det inte var det lämpligaste stället för fester och de rikare borgarna vill ha ett societetshus i staden. Därmed blev det bestämt och huset stod klart 1863 och är i dagens läge Finlands äldsta societetshus i trä och fungerar som stadsbibliotek. Socis utvidgades senare och därmed fungerade det också som hotell.